Bilder med ordspråk, med mina finaste hästar!      

Idag så vilar mina tankar hos Linn Strelin som idag fått skicka sin storhäst Cappuchino till Trapalanda.

Jag vet att många förlorar sina hästar varje dag, men hennes historia har rört mig länge.

Hon fick en att inse att varje sekund tillsammans med sin häst är en "blessing" och att man ska ta vara på varje liten sekund!

Jag vet även att jag måste ta de beslutet en vacker dag. 

Det är de som är den mörka sidan över att vara hästägare.. 

Artax

*1999-04-20

Norsk Fjordhäst
Ägare: Emma Franzén

Jag såg framför mig ett fält, fyllt med de där nya gröna gräset, gräset med den där klargröna färgen. Runt om mig fanns lövskog och de va en solig dag. De kom en svag bris som fick löven på träden att fladdra. Jag kände hur hästen under mig andades lugnt och stilla, och värmen från hans rygg strömmade upp i min kropp. En tanke flög in i mitt huvud och jag skänklade hästen till galopp. Han föll lätt in i en galopp, som för mig va helt hemma. Kan detta vara MIN häst jag sitter på? Och varför har han två skuggor?  Eller vänta, det där är ingen skugga.. Det där är min skyddsängel Rimon som galopperar vid sidan om! Men vem är de då jag sitter på?

Detta va en dröm jag hade ungefär en vecka innan jag hittade Artax på annons. På annons bilden va hans blick ganska död och han hade lång man. Trots dödheten i ögonen så tyckte jag att de kunde vara en häst att pröva, han låg trots allt i min prisklass, så jag åkte ut och testade. Jag kom dit och vi skulle hämta honom. Och han vandrar ifrån oss. Vilken mage, och gud va han ser obekväm ut. Det va mina första tankar. I stallet kunde han inte stå stilla och han va väldigt orolig. Men de va då jag såg dom på riktigt.. Ögonen. De va något med hans ögon som gjorde att jag stannade upp och va tvungen att kolla en gång till.. Javisst va de något med ögonen som jag innan enbart sett död i? 
Iallafall så sadlar vi och beger oss ut i paddocken. Han vill inte stå stilla när jag ska sitta upp, men de är jag ju van vid.
Och när jag har ridit klart så släpper vi ut honom i hagen och vi sätter oss för att åka hem. Jag gråter hela vägen hem. De va något med hans ögon? Provridningen gick åt helvete, han betedde sig som ett helvete, men ögonen. De va något med dom som fick mig att drömma mig bort. Skulle jag, skulle jag inte?

Jag provred fler hästar, men ingen  såg på mig på samma sätt.. Efter en stunds betänketid så bestämde jag mig.
Man kan alltid testa tänkte jag och köpte honom. Jag fick hem honom och dagen efter började jag testa lite olika grejer i paddocken. Testade de som han inte verkade kunna, testade lite olika saker som jag trodde han skulle kunna. Men han kunde inte.. Inte visste han va tygeltag va, inte visste han va volt va, inte visste han va skolor va.. Helt grön, trots sina 12 år.

När jag hade haft honom ett tag så kommer jag dit och är jätteledsen. Jag visste inte var jag skulle ta vägen. Så jag kom dit och kramade om honom, han lägger huvudet på min axel och börjar slå med underläppen emot överläppen så de låter sådär smackande.. Och jag fryser till. De va så som Rimon alltid gjorde!
Kan de ha varit därför jag inte kunde släppa honom med tankarna?
Jag hade inget att förlora, så jag tog in honom i stallet och satte på honom grimma, tänkte, detta får bära eller brista. Hoppar upp barbacka. Aldrig ridit honom med grimma innan, aldrig ridit på honom barbacka.
Men jag hoppar upp och vi rider iväg. För varje steg han tar blir jag säkrare och säkrare.
Sedan kommer jag fram till ett fält. Ett fält som jag känner igen från drömmen!
Exakt samma fält, jag sitter på honom, med exakt samma känsla!

Jag skänklar honom och han faller in i galopp och jag börjar storgråta! Jovisstfan va de min häst jag satt på i drömmen! Visstfan va de samma känsla! Och jag vet även varför jag inte kunde släppa honom, för när jag tittar åt höger ser jag en skugga. Artax har två skuggor.. En på vardera sida om honom.

Jag föll alltså för Artax, för samma saker som jag föll för min första kärlek Rimon.

Jag föll för ögonen.. Ögonen som speglar så mycket kärlek att bara genom att titta in i ögonen så får du upp världens leende..

Och deras ryggar.. Deras ryggar är på millimetern lika.

Så efter den dagen detta hände har jag satt mig på Artax med världens bästa känsla.. Känslan över att få vara hemma. Jag kände mig hemma på Artax rygg redan 2007, dagen då jag satt upp på Rimon första gången!

Artax och jag har utvecklats ihop, vi har utvecklats sakta men säkert och ska anmäla oss till första tävlingen nu i sommar.. Sålänge vi har varandra, kommer INGEN stoppa oss! <3

Artax, artax, artax.. Jag älskar dig mer än ord kan beskriva! <3  

Allt började på ridskola, som i dom flesta fall. Min kompis hade häst, en liten shettis vid namn Bonaparté, som tyvärr fick somna in för många år sedan. Jag började på ridskola och min kärlek för hästar växte. Jag blev medryttare på min första sköthäst den 4/2-2007, en nord-svensk vid namn Rimon. Han var född 1984 så de va en gammal häst, med ett hjärta av guld. Han va min första riktiga kärlek. 

Den hästen kommer ni få höra om mycket i denna bloggen, då saknaden efter honom fortfarande är enorm.

Han fick nämligen lämna jordlivet efter 24 år, den 17/12-2008, i en tragisk olycka.

Den hästen fick mitt intresse för ridning, och hantering löst att blomma, och jag kan inte räkna gångerna jag red honom utan utrustning eller i enbart grimma ute på små rundor. Minnerna med denna hästen sitter långt in i hjärtat och kommer aldrig lämna den platsen. Jag känner hans närvaro varje dag, och de får mig enbart att känna mig lycklig trots att saknaden brinner inombords.

Samtidigt som jag red honom hjälpte jag till i många olika stall med stallsysslor och ridning, och namnen på alla dom hästarna har tyvärr fallit ifrån. Förutom min varmblodiga travare Boy Delvin. En american curly travare som va 11 när jag va där och red, och jag hälsar på honom så ofta jag kan fortfarande!

Jag började efter Rimons bortgång, när jag saknade hans breda rygg, så blev jag medryttare på en haflinger valack vid namn Vildkatt, som enbart reds i repgrimma. Och de va hos Frida (som ägaren heter) som jag lärde mig grunderna till Natural Horsemanship, vilket jag är grymt tacksam för!

När begäret efter egen häst ökade, så började jag leta foderhäst. Och de va då jag hittade Woap.

Woap

1996-03-11
e. Primo  u.Woalka 

Ras: Arabiskt Fullblod.

En herre med mycket egen vilja, men ville ändå vara till lags, och att hoppa utomhus i skogen va de bästa han visste! En kille med dom flesta oddsen med sig, och de fick mig att vilja ha en egen häst mer och mer. Jag ville gärna köpa honom, men eftersom hans ägare Ninja ville ha tillbaka honom då hon då fick möljighet att ha honom nära hemma så va de självklart att han skulle då komma hem till henne igen!

Tillsammans med Woap som sällskap gick då Göte, som va en shetlands valack, och som jag hyrde ifrån Lars Åberg.
En power-snubbe som gärna satte käpparna i hjulet för mig fler än en gång. Honom tränade jag litegrann i Natural Horsemanship, och de gick superbra! Känslig för de mesta och hur mysig som helst! Trick kunde han både utan och innan, och i transporten bort från mig gjorde han alla trick han kunde då han visste att jag skulle sluta gråta, coh istället le. Vilket jag gjorde. Går inte en dag utan att jag saknar honom, men jag vet att han har de bra där han är nu!

Göte var inte bara min favorit, utan alla barnens ögonsten, och han charmade alla som såg honom.
Vi hade tillochmed ponnyridning på honom till ett födelsedags kalas! Snacka om lyckat!

När Woap lämnade mig kunde ju inte Göte stå ensam, utan jag tog dit min nuvarande foderhäst Marico Winner.   

Och ett specifikt inlägg kommer om honom.

När jag (mot min vilja) fick skicka hem Marico och Göte trodde jag att mina hästdagar va över. Jag hade ingen motivation längre, då jag tyckte att alla hästar jag haft bara rann ur mina fingrar.

Men som den sanna häst-tjej jag är, så gick ju inte de såklart. Så jag började leta efter en egen, för om jag köpte en så kunde jag inte någon ta den ifrån mig!

Då fick jag reda på att haflingerstoet som stod tillsammans med Woap en stund, nu va till salu. En liten flicka vid namn Flyleaf, en unghäst på 2 år när jag fick henne, men som fyllde 3 under perioden jag hade henne. 

Tyvärr så klickade de inte emellan oss, och hon trivdes nog inte hos oss, då hon sprängde stängsel. Så vi fick tyvärr lämna tillbaka henne. Nu har iallafall en av mina kompisar henne, och håller på med inridningen, vilket går super! Så jag är bara glad att hon hittat ett ställe där hon trivs!

De va efter Flyleaf som jag verkligen ville ha egen häst. Jag åkte och provred en massa hästar, och Artax va den första jag testade. Han va ett rent H*LVETE, men hans ögon bad mig om att ta honom därifrån, vilket jag efter mycket om och men gjorde. Och se vilket lyckat beslut! Mer kommer sedan i specifikt inlägg!

När vi sedan bytte stall fanns en extra stallplats, och de va då Marico fick komma tillbaka i mitt liv!

Så nu har jag två av dom mest underbara hästar i mitt stall, och jag är överlycklig såfort jag kan komma och slänga mig om deras halsar!

Ett väldigt långt inlägg, men eftersom de är min blogg, så får jag göra hur f*n jag vill! :D 

Ni som orkade läsa, vet nu min häst historia, och ni som inte läste.. Ja, ni missade något! ;)

Tidsinställda kommer under dagen!

En frukost på min inglasade balkong i "solskenet" med min livsdryck kaffe vid sidan om, inget fel på de inte!

Ska försöka knåpa ihop mitt CV så de ser okej ut, för att sedan skicka de vidare till kvinnan ag va på arbetsintervju hos igår. CV.. Ja, vilket jävla påhitt de är.. Aja.. De är bara att bita i de sura äpplet och fortsätta! :D

Idag ska jag även upp till stallet och kolla till mina små sötnosar och fylla deras hökassar, och sedan ska jag fika med Mikaels lillasyster Bella! 

En sliten Emma efter att ha varit uppe sedan 8.. Yey?

Kommer nog mer inlägg senare, blandannat om Artax och Marico och vilka dom är, för er som är nya här! :)

Puss och kram! 

Till min vardags/häst blogg. Jag bloggade förut på NohorseNolife.wordpress.com med min kompis Julia, och då är de ju "självklart" att jag är Emma.

Här kommer jag skriva lite mer inlägg som jag känner att inte dom hör hemma på den andra bloggen jag har. 

Så, vem är jag? Som jag skrev i mitt personliga brev, senast idag, så är jag en ypperligt glad tjej som aldrig släpper sitt breda leende. Leendet med den stora gluggen.. Ueark!

Mer information om mig, mina hästar och min älskade sambo hittar ni på informationen om de här vid sidan om!

Välkomna till Emma Franzéns blogg, här nu igen på bloggplatsen!